Vad kräver Skattebrottslagen (1971:69)?

SFS 1971:69 — Skattebrottslag

Svensk författningssamling, Riksdagen

Prop. 1971:10 — Skattebrottslag

Riksdagens dokumentregister

NJA 2025:78 — Tillämpningen av begreppet tillgodoräknas i 2 § skattebrottslagen.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 2020:36 — En enskild persons handel med bitcoin har vid prövning av åtal för skattebrott ansetts utgöra näringsverksamhet.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2020 s. 734 — Det förhållandet att skattetillägg tas ut för en viss gärning ska - med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB - beaktas vid bestämmande av påföljd för samma gärning.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2018 s. 704 — När innebörden av ett straffbud framgår av annan lagstiftning måste tolkning av den lagstiftningen ske på ett sätt som uppfyller den straffrättsliga legalitetsprincipens krav. Fråga om ett yrkande om avdrag för ingående mervärdesskatt har utgjort en oriktig uppgift i skattebrottslagens mening i ett fall där avdragsrätt inte har funnits.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2018 s. 634 — Enbart det förhållandet att ett likartat förfarande upprepas medför inte att brottsligheten bedöms vara systematisk på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om grova skattebrott. - Även fråga om näringsförbud.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2017 s. 690 — Bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll. Fråga om en hälftendelägare i ett fåmansaktiebolag har varit faktisk företrädare för bolaget.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2016 s. 891 — Det åligger allmän domstol att självständigt ta ställning till frågor om skattskyldighet även om saken har prövats inom ramen för en skatteprocess. Vid prövning av åtal för grovt skattebrott har fara för skatteundandragande förelegat, trots att förutsättningarna för eftertaxering inte var uppfyllda avseende de aktuella beloppen.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2014 s. 854 — Resning. En tilltalad har dömts för flera liknande brott som sammantagna har ansetts vara grova. Målet ska resas i fråga om en del av dem. Om en fördelaktigare bedömning av dessa delar hade gjorts redan i brottmålet, skulle de återstående delarna sannolikt ha hänförts till en mildare straffbestämmelse. Resning har därför ansetts kunna ske också för bedömning av vilken brottsbeteckning och straffbestämmelse som ska tillämpas i de återstående delarna. En särskild åtalsprövning har beaktats och föranlett resning inte bara i frågan hur gärningarna ska bedömas utan i hela ansvarsfrågan i aktuella delar.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2013 s. 1067 — Ansvar för försvårande av skattekontroll förutsätter att åsidosättandet av bokföringsskyldigheten leder till fara för att myndighetens kontrollverksamhet allvarligt försvåras i den bokföringspliktiga rörelsen.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2013 s. 502 — Ne bis in idem. Det svenska systemet vid oriktiga uppgifter i skatteförfarandet med dubbla sanktioner (skattetillägg och brottspåföljd) i två olika förfaranden mot en och samma person är oförenligt med rätten att inte bli lagförd eller straffad två gånger för samma brott enligt artikel 4 i Europakonventionens sjunde tilläggsprotokoll och artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. (Jfr NJA 2010 s. 168 och NJA 2011 s. 444.) (Målet avgjort av HD i dess helhet och antecknat i HD:s minnesbok.)

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2012 s. 247 — Rubricering av och påföljd för bokföringsbrott. Även fråga om tillämpning av 29 kap. 3 § brottsbalken.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

AD 2011 nr 90 — En arbetstagare har avskedats från sin anställning som stormarknadschef på en livsmedelsbutik. Som grund för avskedandet har åberopats att han delat ut presentkort till sin personal på sådant sätt att det varit i strid med arbetsgivarens regelverk och lag. Tvist har uppkommit om avskedandet varit lagligen grundat.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2010 s. 306 — En förutsättning för ansvar för skattebrott enligt 2 § skattebrottslagen (1971:69) har, trots lagtextens utformning, ansetts vara att den tilltalade haft uppsåt till skatteundandragande (eget eller annans).

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2008 s. 697 — Fråga om en person som åtagit sig uppdrag att utföra viss bokföring åt en företagare har främjat bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll genom att föra in uppgifter i bokföringen på grundval av ett bristfälligt underlag.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 2008:24 — I mål om bokföringsbrott och försvårande av skattekontroll har ett flertal frågor prövats, bl.a. tillämpningen av det s.k. huvudsakskriteriet i 11 kap. 5 § första stycket brottsbalken och brottens svårhetsgrad. Även frågor om val av påföljd, straffmätning och näringsförbud har behandlats.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2007 s. 929 — Uppsåtskravet vid medhjälp till skattebrott.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 2007:56 — En person som mot ersättning åtagit sig att vara ensam styrelseledamot i ett aktiebolag med omfattande verksamhet och vars huvudsakliga deltagande i bolagets verksamhet inskränkt sig till att han undertecknat bolagets skattedeklarationer har dömts för bokföringsbrott, försvårande av skattekontroll och vårdslös skatteuppgift.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2005 s. 856 — Påföljd för vårdslös skatteuppgift.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 2005:26 — En näringsidkare som bedrivit taxirörelse har bl.a. av oaktsamhet underlåtit att bevara körpassrapporterna i fullständigt skick. Frågan om hans oaktsamhet kunde betraktas som grov i skattebrottslagens mening har besvarats nekande.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 2005:52 — Skattskyldig har påförts skattetillägg enligt 5 kap. taxeringslagen (1990:324). Detta har ej befunnits utgöra hinder för att därefter pröva åtal för grovt skattebrott.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2004 s. 692 — Frågor om förutsättningar och beviskrav för s.k. frivillig rättelse enligt 12 § skattebrottslagen (1971:69). Tillika fråga om påföljdsbestämning sedan tilltalad till följd av nöjdförklaring undergått större delen av ett av hovrätt bestämt fängelsestraff.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2004 s. 510 — Grov oaktsamhet i skattebrottslagens mening? Även fråga om tillämpning av dubbelbestraffningsförbudet i artikel 4 i protokoll nr 7 till den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. (I = B 3811-03 och II B 4661-03).

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2003 s. 499 — Skattebrott. Frågor om rubricering och påföljd.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 2003:12 — Fråga om gärning som innefattar skatteredovisningsbrott är att anse som ringa och därför inte skall föranleda ansvar.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 2000 s. 372 — Fråga om ansvar för medhjälp till skattebedrägeri alternativt för fordringshäleri.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1998 s. 283 — Vid val av påföljd för skattebedrägeri har beaktats att lång tid förflutit sedan brottet begicks.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1994 s. 277 — Skattskyldig som i eftertaxeringsmål lämnat oriktiga uppgifter i inlagor till domstol har dömts för försök till grovt skattebedrägeri.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 1994:65 — I mål om grovt skattebedrägeri har följande frågor prövats. Vistelse i riket har inte ansetts stadigvarande i den mening som avses i kommunalskattelagen. Däremot har förelegat sådan väsentlig anknytning till riket att skattskyldighet inträtt. Invändning om skatterättslig domicil även i annat land. - Sådana omständigheter har inte framkommit att, som hävdats, räntefordringar inte varit tillgängliga för lyftning. - Förbehåll om att självdeklarationer i vissa avseenden är ofullständiga har inte ansetts vara kännetecknande av sådan tydlighet att förbehållen givit skattemyndigheterna anledning att få deklarationerna fullständigade. Oriktiga uppgifter har därför ansetts föreligga.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 1994:5 — Åtal för vårdslös uppbördsredovisning avseende arbetsgivaravgifter har ogillats, enär gärningen inte avsett skatt eller avgift som innehållits för annan.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 1993:136 — Utelämnande av en inkomst på 90 000 kr i en år 1990 angiven självdeklaration, vilket förfarande om det fullbordats skulle ha medfört att omkring 60 000 kr undandragits beskattning, har - trots att kontrolluppgift varit tillgänglig för skattemyndigheten - bedömts som försök till skattebedrägeri och ansetts böra föranleda fängelse. Tillika frågor om gärningsidentitet och om gränsen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse samt om fullbordanspunkt vid åtal med avseende på att en inkomst utlämnats i en avgiven mervärdeskattedeklaration.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

RH 1993:6 — Ansvar för s.k. aktivt skattebedrägeri har ansetts inte kunna komma ifråga när skatt och avgift till följd av oriktig uppgift påförts fel person men till rätt belopp.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1992 s. 202 — Bestämmelsen i 2 § 2 st skattebrottslagen (1971:69) har inte ansetts tillämplig vid underlåtenhet att avge deklaration för arbetsgivaravgifter.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1992 s. 150 — Sedan åtal väckts för skattebedrägeri har den tilltalade dömts för skatteförseelse, Fråga huruvida åtalet skolat ogillas med hänsyn till bestämmelsen i 13 § skattebrottslagen (1971:69) att åtal för skatteförseelse endast får väckas om det är påkallat av särskilda skäl.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1989 s. 469 — Åtal för grovt skattebedrägeri har ansetts inte vara styrkt och därför ogillats. - Yrkande om ansvar för medhjälp till grovt skattebedrägeri, vilket först i HD framställts som alternativ till ogillat åtal för grovt skattebedrägeri, har avvisats. - Sådan justering av åtal för medhjälp till grovt skattebedrägeri som inneburit ökning av det belopp som påståtts vara undandraget från beskattning har ansetts inte kunna ske efter utgången av preskriptionstiden för brottet.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1989 s. 464 — Fråga om påföljd för grovt skattebedrägeri m m.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1988 s. 292 — Fråga i mål om ansvar för skattebedrägeri om bedömningen av invändning av den tilltalade att han haft kostnader som inte godtagits som avdragsgilla när mervärdeskatt påfördes. 2 och 4 §§ skattebrottslagen (1971:69).

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1988 s. 248 — Fråga om påföljd för grova skattebedrägeribrott och bokföringsbrott.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1987 s. 802 — En person hade alltsedan år 1972 underlåtit att avge självdeklaration och därför varje år blivit skönstaxerad för inkomst. Vid prövning av åtal för försök till skattebrott avseende åren 1980-1982 har fara ansetts föreligga för att han vid skönstaxeringarna under dessa år skulle komma att påföras lägre inkomst än vad han tidigare hade skönstaxerats för. Vid skönstaxeringarna, som avsåg inkomst av rörelse, hade föreskrivna egenavgifter debiterats honom. Sedan det framkommit att han rätteligen varit anställd, blev han i stället eftertaxerad för inkomst av tjänst. Vid prövning av om och i vad mån fullbordat skattebrott förelåg har de debiterade egenavgifterna räknats honom till godo.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1987 s. 201 — Grovt skattebedrägeri? Tillika fråga när skattebrott, som påverkat i skattelängden redovisat beslut, har fullbordats.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1987 s. 194 — Då åtal väckts för skattebedrägeri har frågan om ansvar för vårdslös skatteuppgift inte ansetts kunna komma under bedömande utan att åtalet justerats före utgången av preskriptionstiden för sistnämnda brott.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1987 s. 130 — Val av påföljd för försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. 10 § skattebrottslagen och 11 kap 5 § BrB.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1986 s. 652 — Val av påföljd för försvårande av skattekontroll och bokföringsbrott. 10 § skattebrottslagen (1971:69) och 11 kap 5 § BrB.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1986 s. 105 — En åkeriägare har, efter att vid flera tillfällen ha satt kilometerräknaren i sin lastbil ur funktion, till trafiksäkerhetsverket ingett avstämplingskort upptagande oriktiga körsträckor, i följd varav kilometerskatt genom automatisk databehandling påförts honom med för låga belopp. Avstämplingskorten har ansetts avgivna till ledning för myndighets beslut i den mening som avses i 2 § 1 st skattebrottslagen. För varje skatteperiod för vilken avstämplingskort avgetts har ett skattebedrägeribrott ansetts föreligga. Tillika fråga om brotten kunde anses som ringa samt om påföljden.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1985 s. 553 — Arbetsgivare har underlåtit att avge i 54 § 1 mom uppbördslagen föreskrivna uppbördsdeklarationer med redovisning av gjorda skatteavdrag för anställdas preliminära skatt. Eftersom innehållen preliminär skatt numera tillgodoräknas de anställda på grundval av kontrolluppgifter enligt 37 § taxeringslagen och inte av uppbördsdeklarationerna har underlåtenheten inte i och för sig medfört fara för ett oriktigt sådant tillgodoräknande. Däremot har fara ansetts föreligga för att skatt skulle påföras arbetsgivaren med orätt belopp. Arbetsgivaren har med hänsyn härtill ansetts skyldig till vårdslös uppbördsredovisning enligt 9 § skattebrottslagen. Avgivande av kontrolluppgifter med uppgift om gjorda skatteavdrag har inte godtagits som rättelse enligt 12 § skattebrottslagen.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1984 s. 520 — En tilltalad, som av HovR:n dömts för vårdslös skatteuppgift jämte andra brott till gemensam påföljd och ålagts näringsförbud, har i sin revisionsinlaga yrkat frikännande från ansvar för vissa av brotten samt i vart fall ändring av påföljden. HD har meddelat prövningstillstånd i frågan om ansvar för vårdslös skatteuppgift samt påföljden. Sedan den tilltalade vid huvudförhandlingen yrkat frikännande från ansvar även för andra brott, av vilka vissa angivits i revisionsinlagan, och upphävande av näringsförbudet, har hans talan avvisats i de delar där prövningstillstånd ej meddelats. I fråga om åtal för vårdslös skatteuppgift, som avsett ett flertal mervärdeskattedeklarationer, anses felaktiga uppgifter som hänför sig till en och samma redovisningsperiod skola bedömas som en gärning för sig. Beträffande rekvisitet "betydande belopp" i 5 § skattebrottslagen - som funnits skola avgöras för varje gärning utan beaktande av om gärningen upprepats - har gränsen ansetts i allmänhet kunna sättas vid ungefär ett basbelopp.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1984 s. 384 — Fråga om gränsdragningen mellan skattebedrägeri och skatteförseelse.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1983 s. 479 — Åtal för försvårande av skattekontroll enligt 10 § skattebrottslagen (1971:69). Fråga dels om konkurrens mellan nämnda bestämmelse och straffbestämmelser i brottsbalken dels om utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden vid försvårande av skattekontroll.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1983 s. 374 — Grov oaktsamhet i skattebrottslagens mening?

Vägledande avgöranden, HD och HFD

NJA 1981 s. 277 — När avgiven allmän självdeklaration innehåller flera oriktiga uppgifter, har hela det oriktiga förfarandet enligt deklarationen ansetts skola i skattebrottsligt hänseende bedömas som ett t brott, oavsett om samtliga oriktiga uppgifter avgivits uppsåtligen eller det beträffande vissa av dem endast kunnat styrkas grov oaktsamhet. - Brottspåföljden har bestämts, på grundval av en samlad bedömning av hela den ådagalagda brottsligheten, inom den strängaste av de strafflatituder som är stadgade i de tillämpliga straffbuden. - Vid prövningen, om de oriktiga uppgifter beträffande vilka grov oaktsamhet befunnits föreligga skall föranleda ansvar för vårdslös skatteuppgift, har hänsyn tagits till att dessa uppgifter tillsammans med övriga oriktiga uppgifter i deklarationen sammanlagt rört betydande belopp. 5 § skattebrottslagen.

Vägledande avgöranden, HD och HFD

SKVFS — Skatteverket

Skatteverket, föreskriftssamling