¶1 L.M. förpliktades på grund av brottsligt förfarande
¶2 enligt dom av Borås tingsrätt den 12 oktober 1984 att
¶3 solidariskt med två andra personer till Skövde kommun utge
¶4 skadestånd med 5 704 396 kr. På skadeståndsbeloppet utgick
¶5 ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen (1975:635) från den
¶6 25 september 1984. Till följd av en den 28 april 1985
¶7 träffad överenskommelse mellan L.M. och Skövde kommun
¶8 erhöll kommunen ett sammanlagt belopp om 2 161 871 kr.
¶9 Överenskommelsen innebar i princip att kommunen avstod från
¶10 att ställa ytterligare krav mot L.M. med anledning av
¶11 tingsrättens dom. Det överenskomna beloppet bokfördes hos
¶12 kommunen dels som ränta, dels som kapitalinkomst.
¶13 L.M. yrkade i sin självdeklaration för 1988
¶14 förlustavdrag med 80 000 kr vid taxeringen till statlig
¶15 inkomstskatt och med 98 000 kr vid taxeringen till kommunal
¶16 inkomstskatt. Förlustavdragen hänförde sig till vid 1986
¶17 års taxering outnyttjat avdrag för underskott av kapital
¶18 avseende räntan på skulden till Skövde kommun.
¶19 Taxeringsnämnden vägrade förlustavdrag med motivering att
¶20 fråga var om icke avdragsgill kapitalförlust.
¶21 Vid 1989 års taxering vägrade taxeringsnämnden på samma
¶22 grund förlustavdrag med ett av L.M. i
¶23 självdeklarationen yrkat belopp av 200 000 kr vid
¶24 taxeringen till statlig och kommunal inkomstskatt.
¶25 L.M. överklagade och yrkade att bli taxerad i
¶26 enlighet med deklarationerna.
¶27 Länsrätten i Skaraborgs län (1990-07-12, ordförande
¶28 Larsson) yttrade beträffande taxeringsåret 1988: L.M.
¶29 har till stöd för besvären anfört i huvudsak följande.
¶30 Förlustavdraget hänför sig till icke utnyttjat avdrag för
¶31 underskott av kapital vid 1986 års taxering. Hela
¶32 underskottet uppgick till 576 353 kr och avsåg ränta på
¶33 skadestånd som L.M. betalat till Skövde kommun. Vid
¶34 1986 års taxering medgav taxeringsnämnden avdrag för
¶35 ifrågavarande ränta med så stort belopp att några taxerade
¶36 inkomster inte uppkom. L.M. förutsatte därför att
¶37 skattemyndigheterna godtagit att fråga var om ränta. Senare
¶38 har myndigheterna frångått denna ståndpunkt och gjort
¶39 gällande att fråga i stället var om indirekt skadestånd
¶40 eller delbetalning av en skuld. Hela underskottet är dock
¶41 ränta enligt civilrättsliga regler och därmed även
¶42 taxeringsmässigt avdragsgillt. - Om de rättsförhållanden
¶43 som utgör grund för besvären framgår av handlingarna i
¶44 målet bl.a. följande. L.M. har av Borås tingsrätt den
¶45 12 oktober 1984 på grund av brottsligt förfarande
¶46 förpliktats att solidariskt med två andra personer utge
¶47 skadestånd till Skövde kommun med 5 704 396 kr jämte ränta
¶48 därå enligt 6 § räntelagen från den 25 september 1984.
¶49 Genom en den 28 april 1985 träffad överenskommelse har
¶50 förlikning ingåtts mellan L.M. och kommunen.
¶51 Förlikningen hade bl.a. den innebörden att kommunen
¶52 förklarade sig avstå från ytterligare krav mot L.M.
¶53 och att överenskommelsen inte påverkade kommunens rätt till
¶54 framtida krav mot de två andra personer, som jämte
¶55 L.M. förpliktats att utge skadestånd. Enligt ett den
¶56 21 november 1985 dagtecknat kvitto har Skövde kommun på
¶57 grund av domen den 12 oktober 1984 mottagit av L.M.
¶58 2 161 871 kr 88 öre. I kvittot sägs vidare att beloppet
¶59 bokförts dels som ränta och dels som kapitalinkomst.
¶60 Sedermera, i en skrivelse den 20 december 1985 från
¶61 kommunen till L.M., har kommunen uppgivit att
¶62 upplupen erhållen ränta på nyss angivet belopp utgjorde
¶63 583 052 kr 88 öre. I deklarationen till 1986 års taxering
¶64 har L.M. yrkat avdrag för skuldränta med 589 424 kr.
¶65 Eftersom inkomst av kapital redovisats med 13 071 kr uppkom
¶66 underskott av kapital med 576 353 kr. Som tidigare nämnts
¶67 medgavs L.M. avdrag för underskott i förvärvskälla
¶68 med så stort belopp att taxerade inkomster inte uppkom,
¶69 dock med undantag för garantibelopp för fastighet. -
¶70 Länsrätten gör följande bedömning. Skattskyldig är
¶71 berättigad till förlustavdrag enligt de förutsättningar som
¶72 anges i lagen (1960:63) om förlustavdrag. Förlustavdraget
¶73 skall bestämmas vid den taxering då den skattskyldige yrkar
¶74 avdrag för förlusten och storleken av förlustavdraget är
¶75 inte nödvändigtvis bundet till förlustårets deklaration.
¶76 Förlusten fastställs enbart till den del den utnyttjas vid
¶77 taxeringen. Att taxeringsnämnden medgivit L.M. avdrag
¶78 för underskott i förvärvskälla vid 1986 års taxering
¶79 befriar därför inte länsrätten från skyldigheten att pröva
¶80 om nu yrkat förlustavdrag kan medges. Vid 1987 års taxering
¶81 redovisade L.M. inte några inkomster, varför något
¶82 förlustavdrag heller inte yrkades. Av 39 §
¶83 kommunalskattelagen (1928:370), KL, framgår att gäldränta,
¶84 som inte är hänförlig till förvärvskälla i inkomstslagen
¶85 jordbruksfastighet, annan fastighet, rörelse och tillfällig
¶86 förvärvsverksamhet är i princip avdragsgill under inkomst
¶87 av kapital. Med ränta torde förstås kostnaden för att
¶88 erhålla kredit. Att detta är kommunalskattelagens
¶89 principiella synsätt får anses framgå bl.a. av dess 44 §,
¶90 vari föreskrivs hur ränta på upplånat kapital i vissa fall
¶91 skall fördelas mellan olika förvärvskällor. I L.M:s
¶92 fall är inte fråga om ränta på upplånat kapital utan om
¶93 ränta på skadestånd. Avdragsrätt för skadestånd kan
¶94 föreligga om skadeståndet har samband med
¶95 förvärvsverksamhet och om orsaken till skadeståndet kan
¶96 anses normalt i den förekommande verksamheten. Skadestånd
¶97 som är av personlig art är inte avdragsgilla, liksom heller
¶98 inte skadestånd som saknar samband med förvärvskälla. Vad
¶99 gäller ränta på skadestånd synes rättstillämpningen göra
¶100 den skillnaden mellan ränta på gäld och ränta på skadestånd
¶101 att skadeståndsränta i sig anses ha karaktär av skadestånd.
¶102 Rätten till avdrag för sådan ränta blir därför beroende av
¶103 huruvida själva skadeståndet är avdragsgillt. Sålunda hade
¶104 i rättsfallet RÅ 1955 not. 1921 en person, som genom
¶105 bedrägeri under en följd av år tillskansat sig vissa
¶106 belopp, dömts att återbetala beloppen med ränta från den
¶107 dag varje belopp kommit honom tillgodo. Avdrag medgavs inte
¶108 för ränta, som på grund av domen utgivits under
¶109 beskattningsåret. Den skadeståndsskyldighet som åvilar
¶110 L.M. är av personlig natur och har inte samband med
¶111 någon av honom innehavd förvärvskälla. Avdragsrätt för
¶112 själva skadeståndet föreligger således inte. Av det sagda
¶113 framgår att avdragsrätt för räntan vid sådana förhållanden
¶114 heller inte föreligger. Länsrätten finner därför att
¶115 taxeringsnämndens beslut är riktigt. Besvären skall därför
¶116 lämnas utan bifall. - Besvären lämnas utan bifall.
¶117 Beträffande 1989 års taxering lämnade länsrätten i
¶118 ytterligare en dom samma dag L.M:s besvär utan bifall
¶119 med enahanda motivering.
¶120 L.M. överklagade och yrkade att han skulle taxeras i
¶121 enlighet med de avgivna självdeklarationerna.
¶122 Kammarrätten i Göteborg (1991-09-27, Kihlgren, Sjöbeck, Grankvist, referent) delade länsrättens bedömning och ändrade därför inte de överklagade domarna.
¶123 L.M. fullföljde sin talan.
¶124 Prövningstillstånd meddelades.
¶125 Riksskatteverket tillstyrkte att förlustavdrag skulle
¶126 medges med i deklarationen yrkade belopp vid 1988 års
¶127 taxering och att förlustavdrag vid 1989 års taxering skulle
¶128 medges med 118 801 kr vid taxeringen till statlig
¶129 inkomstskatt och med 106 305 kr vid taxeringen till
¶130 kommunal inkomstskatt.
¶131 Regeringsrätten (1994-03-29, M. Sjöberg, Bouvin, Berglöf,
¶132 von Bahr) yttrade efter att ha redovisat de i inledningen
¶133 återgivna faktiska omständigheterna:
¶134 Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt punkt 1 av anvisningarna till 39 § KL i dess lydelse
¶135 vid 1988 och 1989 års taxeringar får vid beräkningen av
¶136 inkomsten av kapital avdrag göras för all gäldränta, som
¶137 inte skall dras av från intäkterna av andra förvärvskällor.
¶138 Någon inskränkning i rätten till avdrag beroende på det
¶139 sätt varpå en skuld uppkommit föreligger inte. Det
¶140 avgörande för avdragsrätten är att den skattskyldige häftar
¶141 i skuld och att ränta erläggs för denna.
¶142 Av det anförda följer att L.M. är berättigad till
¶143 avdrag för ränta som han erlagt avseende det av tingsrätten
¶144 fastställda skuldbeloppet. I målet är numera ostridigt
¶145 mellan parterna att 248 711 kr av det belopp som erlagts
¶146 enligt överenskommelsen med Skövde kommun utgör ränta. Skäl
¶147 att avvika från denna beräkning föreligger inte. L.M.
¶148 är i följd härav berättigad till förlustavdrag vid 1988 års
¶149 taxering med yrkade 80 000 kr vid taxeringen till statlig
¶150 inkomstskatt och med 98 000 kr vid taxeringen till kommunal
¶151 inkomstskatt. Vid 1989 års taxering har han rätt till
¶152 förlustavdrag med 118 801 kr vid taxeringen till statlig
¶153 inkomstskatt och med 106 305 kr vid taxeringen till
¶154 kommunal inkomstskatt.
¶155 Regeringsrättens avgörande. Med ändring av kammarrättens
¶156 dom bestämmer Regeringsrätten L.M:s taxeringar till
¶157 följande belopp (beloppen här uteslutna).
¶158 Föredraget 1994-03-09, föredragande Hartzell, målnummer
¶159 5587--5588-1991