¶1 Parter:
¶2 L.E.; Staten genom Rikspolisstyrelsen
¶3 Nr 108
¶4 E.L. i Örebro
¶5 mot
¶6 Staten genom Rikspolisstyrelsen.
¶7 ÖVERKLAGAD DOM
¶8 Örebro tingsrätts dom 1994-04-19, DT 241
¶9 Tingsrättens dom, se bilaga.
¶10 E.L. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av
¶11 tingsrättens dom skall förklara Rikspolisstyrelsens
¶12 personalansvarsnämnds beslut om avskedande av honom för
¶13 ogiltigt.
¶14 Staten genom Rikspolisstyrelsen har bestritt bifall till
¶15 ändringsyrkandet.
¶16 Parterna har yrkat ersättning för rättegångskostnader i
¶17 arbetsdomstolen.
¶18 Arbetsdomstolen har avgjort målet utan huvudförhandling.
¶19 Parterna har i arbetsdomstolen åberopat viss bevisning.
¶20 Till utvecklande av talan i arbetsdomstolen har parterna
¶21 anfört i huvudsak detsamma som finns antecknat i
¶22 tingsrättens dom och sammanfattningsvis anfört följande.
¶23 E.L.
¶24 Brotten har inte präglats av någon som helst förslagenhet
¶25 och gärningarna har enkelt kunnat upptäckas vid den minsta
¶26 kontroll. Brotten har heller inte varit planerade och har
¶27 begåtts i en för honom kaotisk situation med ansträngd
¶28 ekonomi. Han har 32 års prickfri och väl vitsordad
¶29 tjänstgöring som polisman bakom sig. Sedan september 1992
¶30 har han varit omplacerad till en icke polisiär tjänst och
¶31 fullgjort denna tjänstgöring utan anmärkning. Han har
¶32 huvudsakligen sysslat med arkivarbete men även arbetat vid
¶33 hittegodsavdelningen. Genom sitt väl utförda arbete har han
¶34 lyckats rehabilitera sitt anseende. Det kan inte anses
¶35 stötande att han får behålla sin tjänst trots de brott han
¶36 gjort sig skyldig till.
¶37 Staten
¶38 Brottsligheten har pågått under lång tid och avsett ett
¶39 relativt stort belopp. E.L. har systematiskt utnyttjat
¶40 sina kamraters i Örebro Polisförening förtroende och då
¶41 brotten riktat sig mot E.L:s arbetskamrater har de även
¶42 indirekt riktat sig mot arbetsgivaren. E.L. har själv i
¶43 förhör i tingsrätten uppgivit att ca 25-30 procent av
¶44 brottsligheten utförts under arbetstid. Brottsligheten har
¶45 därmed till icke oväsentlig del skett i tjänsten. E.L.
¶46 har erkänt brotten först när han känt sig tvingad därtill
¶47 och då han förstod att han ändå skulle bli avslöjad. E.L:s
¶48 påstående att han befunnit sig i en kaotisk situation på
¶49 grund av ansträngd ekonomi skall inte påverka bedömningen
¶50 då det i målet inte är visat att detta förhållande varit
¶51 särskilt allvarligt. E.L. lider inte och har inte lidit
¶52 av något alkoholberoende av sjukdomskaraktär. Såvitt
¶53 framkommit i målet är inte heller någon annan sjukdom
¶54 aktuell. Då E.L. efter omplaceringen inte varit i
¶55 kontakt med polisiära arbetsuppgifter är det orimligt att
¶56 påstå att han rehabiliterat sig som polisman. E.L. är
¶57 genom den allvarliga brottsligheten uppenbarligen olämplig
¶58 att inneha anställning som polisman.
¶59 Domskäl
¶60 Efter det att tingsrätten meddelade sin dom har 1976 års
¶61 lag om offentlig anställning upphört att gälla och ersatts
¶62 den 1 juli 1994 av en ny lag, lagen (1994:260) om offentlig
¶63 anställning. Av punkten 6 i övergångsbestämmelserna till
¶64 den nya lagen framgår att arbetsdomstolen vid sin prövning
¶65 av detta mål skall tillämpa äldre föreskrifter.
¶66 Vad som förekommit i arbetsdomstolen ger inte domstolen
¶67 anledning att frångå tingsrättens bedömning. Tingsrättens
¶68 dom skall därför fastställas i överklagad del och E.L.
¶69 förpliktas att ersätta staten dess rättegångskostnader i
¶70 arbetsdomstolen.
¶71 Vad B.I. begärt i ersättning för det biträde enligt
¶72 rättshjälpslagen som han i arbetsdomstolen lämnat E.L.
¶73 finner arbetsdomstolen skäligt.
¶74 Domslut
¶75 1. Arbetsdomstolen fastställer tingsrättens dom i
¶76 överklagad del.
¶77 2. E.L. skall utge ersättning till Staten genom
¶78 Rikspolisstyrelsen för dess rättegångskostnader i
¶79 arbetsdomstolen med ettusen (1 000) kr avseende ombuds-
¶80 arvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för
¶81 denna dom till dess betalning sker.
¶82 3. Arbetsdomstolen fastställer ersättning enligt
¶83 rättshjälpslagen åt B.I. för det biträde han i
¶84 arbetsdomstolen lämnat E.L. till sjutusentvåhundraåttio
¶85 (7 280) kr för arbete, varav 1 456 kr utgör mervärdesskatt.
¶86 Dom 1994-09-07, målnummer B-77-1994
¶87 Ledamöter: Nina Pripp, Inga Åkerlund (hovrättsassessor; tillfällig ersättare), Annika Baude, Torkel Unge, Lars Ahlvarsson, Alf Karlsson och Lennart Andersson. Enhälligt.
¶88 Sekreterare: Jakob Hedenmo
¶89 Tingsrättens dom (ledamöter: Kerstin Andersson, Åke
¶90 Gustafsson och Anders Ljung)
¶91 YRKANDEN M M
¶92 E.L. har varit anställd vid Polismyndigheten i Örebro
¶93 sedan den 15 augusti 1962. Den 19 mars 1993 dömdes han av
¶94 Örebro tingsrätt, nr DB 269, till villkorlig dom för
¶95 förskingring enligt följande gärningsbeskrivning: E.L.
¶96 har under en följd av år fram till den 24 september 1992
¶97 med redovisningsskyldighet haft ansvar för förvaltningen av
¶98 tillgångarna i Örebropolisens kamratförenings kaffekassa
¶99 och beklädnadskassa. E.L. har under tiden från någon
¶100 gång under våren 1991 fram till den 24 september 1992
¶101 tillägnat sig sammanlagt 41 225 kr 50 öre av de kontanta
¶102 medlen i kassorna, varav 15 768 kr 20 öre från kaffekassan
¶103 och 25 457 kr från beklädnadskassan. E.L. har härigenom
¶104 åsidosatt vad han haft att iaktta för att kunna fullgöra
¶105 sin redovisningsskyldighet. Förfarandet har inneburit
¶106 vinning för E.L. och skada för föreningen.
¶107 Rikspolisstyrelsen genom personalansvarsnämnden beslöt den
¶108 7 maj 1993 att avskeda E.L. från hans tjänst som
¶109 polisassistent med konstitutorial vid Polismyndigheten i
¶110 Örebro samt hans tjänst som polisassistent vid samma
¶111 myndighet. Beslutet fattades med stöd av 11 kap 1 § lagen
¶112 (1976:600) om offentlig anställning (LOA).
¶113 E.L. har väckt talan mot staten och yrkat att
¶114 tingsrätten skall ogiltigförklara beslutet att avskeda
¶115 honom.
¶116 Staten har bestritt bifall till käromålet och yrkat
¶117 ersättning för rättegångskostnader.
¶118 Till utveckling av sin talan har E.L. anfört: Under
¶119 sina 32 år på Polismyndigheten i Örebro har han tjänstgjort
¶120 på ordningsavdelningen och de senaste åren varit placerad
¶121 på sambandscentralen. Under perioden 1979-1986 innehade han
¶122 ett vikariat som yttre befäl. Vid sidan av tjänsten har han
¶123 haft uppdrag från Örebropolisens kamratförening att handha
¶124 kaffekassan och beklädnadskassan. Arbetet, som var av
¶125 ideell karaktär och för vilket endast en symbolisk
¶126 ersättning utgick, innefattade också vissa praktiska
¶127 göromål såsom att svara för inköp och försäljning. Han har
¶128 haft dessa uppdrag alltsedan kassornas tillkomst 1972
¶129 respektive 1979. E.L. har under många år haft stora
¶130 skulder, främst till kreditinstitut med oförmånliga
¶131 villkor, och mycket dålig ekonomi i allmänhet. På grund av
¶132 ekonomiska trångmål har han fallit för frestelsen att
¶133 "låna" pengar ur kassorna, vilka "lån" han haft för avsikt
¶134 att återbetala. Den 24 september 1992 avslöjades emellertid
¶135 förskingringen. När oegentligheterna uppdagades kontaktade
¶136 E.L. omgående länspolismästaren U.O. och
¶137 berättade för denne att han förskingrat pengar ur kassorna.
¶138 E.L. bidrog därefter efter bästa förmåga till
¶139 utredningens genomförande. Polisanmälan gjordes samma dag
¶140 som förskingringen uppdagades. Vid förhör med E.L. den
¶141 9 oktober 1992 erkände han förskingringen. Åtal väcktes den
¶142 19 november 1992, varvid det i stämningsansökan angavs att
¶143 E.L. erkänt brott. Vid huvudförhandlingen i målet
¶144 erkände E.L. vad åklagaren lade honom till last. Domen
¶145 har numera vunnit laga kraft. I anslutning till att brottet
¶146 uppdagades blev E.L. sjukskriven. Redan den 24
¶147 september 1992 underrättade polisintendenten L.W.
¶148 Rikspolisstyrelsen om att E.L. gjort sig skyldig till
¶149 brott. Ärendet föredrogs i personalansvarsnämnden den 13
¶150 oktober 1992 utan att föranleda några åtgärder. I början av
¶151 november 1992 meddelade E.L. att han önskade återgå i
¶152 tjänst. Den 4 november 1992 beslöt biträdande
¶153 länspolismästaren B.L. att E.L. skulle få
¶154 tillrättalagda arbetsuppgifter med myndighetens
¶155 arkivhandlingar. Han har därefter, under semestrar och
¶156 andra ledigheter, dessutom vikarierat på
¶157 hittegodsavdelningen och där utfört sedvanliga
¶158 arbetsuppgifter. Den 15 april 1993 underrättade
¶159 Rikspolisstyrelsen genom så kallad anmaning E.L. om att
¶160 arbetsgivaren avsåg pröva om E.L. skulle avskedas.
¶161 Länsstyrelsen i Örebro län hade den 30 mars 1993 redan
¶162 avgivit yttrande till Rikspolisstyrelsen och däri angivit
¶163 att E.L. fullgjort sina arbetsuppgifter på ett
¶164 tillfredsställande sätt men att han med hänsyn till
¶165 brottets art borde avskedas. Den lokala fackliga
¶166 organisationen framförde den 26 april 1993 till
¶167 Polisförbundet att polisföreningens styrelse ansåg att
¶168 E.L. borde få fortsatt anställning och att han
¶169 fullgjort ett utmärkt arbete. Polisföreningen uttalade även
¶170 sitt fulla förtroende för honom. Genom beslut den 7 maj
¶171 1993 avskedades han från sin anställning. - E.L. har
¶172 tillägnat sig kontantöverskott ur kassorna, något som skett
¶173 utan planering och utan att han försökt dölja det genom
¶174 falska verifikat eller dylikt. Hans brott präglas således
¶175 inte av förslagenhet. Han har alltsedan förskingringen
¶176 upptäcktes erkänt brottet, vilket han alltjämt gör.
¶177 E.L. har angivit grunden för sin talan så, att han
¶178 trots förskingringen inte är uppenbart olämplig att inneha
¶179 sin anställning.
¶180 Staten har till utveckling av bestridandet anfört: Ellert
¶181 Ls brott har begåtts på arbetstid och riktats mot
¶182 arbetskamraterna och indirekt också mot arbetsgivaren.
¶183 Misstankarna mot honom uppkom först när kamratföreningen
¶184 hade för avsikt att lägga om rutinerna beträffande kaffe-
¶185 och beklädnadskassans handhavande. E.L. reagerade så
¶186 att arbetskamraterna först trodde han blivit stött av att
¶187 man ämnade ändra rutinerna men sedan fann han det för gott
¶188 att erkänna sin brottsliga gärning. - För att tillvarata
¶189 statens intresse av att behålla allmänhetens förtroende har
¶190 E.L., när han återgick i tjänst efter sjukskrivningen,
¶191 flyttats till annan tjänst, som inte kräver polismans
¶192 befogenhet. Staten har därigenom tagit sitt sociala ansvar,
¶193 ty en avstängning, som skall användas restriktivt och
¶194 endast vid spektakulära och allvarliga brott, hade medfört
¶195 att E.L. inte varit berättigad till lön. Staten har
¶196 därefter agerat skyndsamt och beslutat om avskedande så
¶197 snart detta varit möjligt. - Den lokala fackliga
¶198 organisationen har inte uttalat sitt fulla förtroende för
¶199 E.L. som polisman utan endast för denne i sin nuvarande
¶200 funktion.
¶201 Staten har angivit grunden för sitt bestridande så, att
¶202 brottsligheten är av sådan art att det härigenom är visat
¶203 att E.L. är uppenbart olämplig att inneha tjänsten som
¶204 polisassistent.
¶205 DOMSKÄL
¶206 På E.L:s begäran har förhör under sanningsförsäkran ägt
¶207 rum med honom själv, varjämte vittnesförhör ägt rum med
¶208 poliskommissarien K.W..
¶209 Från förhören antecknar tingsrätten följande.
¶210 E.L.: Han innehade kaffekassan sedan 1972 och startade
¶211 beklädnadskassan 1979. Han sålde kläder endast på
¶212 beställning och i liten omfattning. Fram till 1986, då han
¶213 började arbeta på sambandscentralen, kunde han sköta sitt
¶214 extrauppdrag på arbetstid men efter 1986 var detta inte
¶215 möjligt då de ordinarie arbetsuppgifterna lade hinder
¶216 härför. Totalt sett kunde cirka 25-30 procent av arbetet
¶217 med kassorna utföras på arbetstid. Efter 1986 bestod detta
¶218 i att han lämnade ut kläder och i samband därmed tog emot
¶219 pengar samt att han tömde kaffekassan. Bokföringen skötte
¶220 han dock alltid på fritiden. - Förskingringen uppdagades i
¶221 och med att kassorna skulle omorganiseras. Man ville ha
¶222 förslag till en lösning som innebar att allt låg i en
¶223 kassa, något han själv inte var intresserad av eftersom han
¶224 visste att han "lånat" ur båda kassorna. Han var medveten
¶225 om att oegentligheterna skulle avslöjas och förstod också,
¶226 eftersom "det låg i luften", vilken dag avslöjandet skulle
¶227 komma. Han kunde ha sjukskrivit sig den aktuella dagen men
¶228 föredrog att i vanlig ordning infinna sig på arbetsplatsen.
¶229 Eftersom hans sista förhoppning om att kunna reglera
¶230 bristen i kassorna grusats, fann han det för gott att
¶231 oförbehållsamt erkänna vad han gjort sig skyldig till. Det
¶232 är riktigt att det är hans dåliga ekonomi som är
¶233 förklaringen till att han "lånade" ur kassornas
¶234 likviditetsöverskott. Han hamnade i en ond cirkel och kunde
¶235 på grund därav inte återbetala "lånen", vilket varit hans
¶236 tanke. Under 1991 sökte han banklån härför men fick avslag.
¶237 Han har aldrig försökt dölja bristerna i kassorna genom
¶238 falska verifikat och en revision hade omedelbart avslöjat
¶239 bristerna. Han har aldrig fått kritik för sitt sätt att
¶240 sköta bokföringen. - Sedan han återgått i tjänst har han
¶241 sysslat med arkivarbete och vikarierat på
¶242 hittegodsavdelningen. När han tjänstgjort på
¶243 hittegodsavdelningen har han bl.a. hämtat och avlämnat
¶244 hittegods, vilket även inkluderat upphittade pengar. Han
¶245 har aldrig ens övervägt möjligheten att tillägna sig
¶246 upphittade pengar, trots att han haft tillfälle därtill. -
¶247 Han har inte mött någon negativ reaktion från vare sig
¶248 allmänhet eller arbetskamrater. De sistnämnda har snarare
¶249 givit uttryck för att de beklagar det inträffade.
¶250 K.W. är avdelningschef på ordningspolisen och har
¶251 sedan 1975 känt E.L. som en noggrann tjänsteman som
¶252 varit angelägen om att fullgöra sina arbetsuppgifter på ett
¶253 korrekt sätt. Han har vidare berättat att han på omvägar
¶254 hört att E.L., sedan denne fått tillrättalagda
¶255 arbetsuppgifter, utfört ett gott arbete och nedlagt energi
¶256 på sina arbetsuppgifter. Slutligen har han uppgivit att han
¶257 inte känner till hur allmänheten reagerat på det
¶258 inträffade, frånsett att han hört en del negativa
¶259 kommentarer i samband med att förskingringen uppdagades.
¶260 Staten har som skriftlig bevisning åberopat brottmålsdomen
¶261 mot E.L..
¶262 Tingsrätten gör följande bedömning.
¶263 E.L. har vitsordat att han, på sätt framgår av Örebro
¶264 tingsrätts dom den 19 mars 1993, nr DB 269, gjort sig
¶265 skyldig till förskingring.
¶266 Enligt 11 kap 1 § LOA får en arbetstagare avskedas om han
¶267 begått brott, som visar att han uppenbarligen är olämplig
¶268 att inneha sin anställning. Arbetsdomstolen har i dom den
¶269 16 december 1981 i mål nr A-134-1981 (AD 1981 nr 168)
¶270 återgett bakgrunden till lagrummet samt utvecklat vad som
¶271 är syftet med detta och den principiella innebörden därav.
¶272 Domstolen har framhållit bl a att man vid 1975 års
¶273 ämbetsansvarsreform, då bestämmelserna i 11 kap 1 och 2 §§
¶274 LOA om avskedande vid brott och svårare fall av
¶275 tjänsteförseelse infördes, särskilt hänvisade till
¶276 rättssäkerhets- och effektivitetskraven, både från allmän
¶277 synpunkt och från den offentlige arbetsgivarens och den
¶278 enskilde arbetstagarens synpunkt. Sammanfattningsvis har
¶279 arbetsdomstolen uttalat att det är syftet att slå vakt om
¶280 den offentliga tjänstens integritet som ligger till grund
¶281 för avskedandeinstitutet i LOA, liksom det präglade det
¶282 genom 1975 års ämbetsansvarsreform avskaffade
¶283 ämbetsstraffet avsättning. Enligt lagförarbetena skulle i
¶284 tillämpningen förutsättningarna för avskedande inte sättas
¶285 lägre än vad som tidigare gällde för avsättning. Avskedande
¶286 skulle komma ifråga endast i sådana fall där det med hänsyn
¶287 till såväl brottets eller tjänsteförseelsens beskaffenhet
¶288 som anställningens art och övriga omständigheter skulle
¶289 verka stötande om arbetstagaren fick behålla sin tjänst.
¶290 Hänsyn skall alltså tas till bl a anställningens art. I
¶291 detta sammanhang finns det anledning att särskilt framhålla
¶292 att det i polisens uppgifter ingår att förebygga brott och
¶293 att utreda begångna brott. Det är givetvis av stor vikt att
¶294 anställda med sådana uppgifter avhåller sig från att själva
¶295 begå brott. I den ovan nämnda domen AD 1981 nr 168 uttalade
¶296 domstolen att det är särskilt viktigt att slå vakt om den
¶297 offentliga tjänstens integritet när det är fråga om
¶298 polismän, att detta sammanhänger med att polismän ofta
¶299 måste ingripa med tvångsmedel samt att det i själva verket
¶300 är ett villkor för att polismän skall rätt kunna fullgöra
¶301 sina uppgifter att de åtnjuter allmänt förtroende. Detta
¶302 betyder, som domstolen framhållit i senare domar, givetvis
¶303 inte att ett brott av en polisman alltid skall anses visa
¶304 att han är olämplig för sin anställning utan även övriga
¶305 omständigheter måste beaktas.
¶306 E.L. har gjort sig skyldig till förskingring.
¶307 Förskingringen har pågått under en längre tid och det
¶308 förskingrade beloppet är betydande. Brottet har riktat sig
¶309 mot arbetskamraterna, vars förtroende han svikit, och har,
¶310 i vart fall till viss del, utförts under arbetstid. Även om
¶311 brottets utförande inte präglats av någon större
¶312 förslagenhet och gärningen enkelt kunnat upptäckas vid en
¶313 revision, har det varit av sådan art att det, enligt
¶314 tingsrättens mening, inte kan anses förenligt med de höga
¶315 krav som ställs på polispersonal att den som begått ett
¶316 sådant brott får fortsätta sin anställning som polis. På
¶317 grund härav och då några speciella förhållanden som
¶318 motiverar en annan bedömning inte kan anses föreligga är
¶319 förutsättningarna för avskedande enligt 11 kap 1 § LOA
¶320 uppfyllda. Käromålet skall därför ogillas.
¶321 Vid denna utgång, och då anledning saknas att med stöd av 5
¶322 kap 2 § 1 st lagen (1974:371) om rättegången i
¶323 arbetstvister kvitta kostnaderna, skall E.L. ersätta
¶324 staten dess rättegångskostnad. Om beloppet råder inte
¶325 tvist.
¶326 DOMSLUT
¶327 1. Käromålet ogillas.
¶328 2. E.L. skall ersätta staten dess rättegångskostnad med
¶329 sextusensjuhundrafemtio (6 750) kr, varav 5 000 kr utgör
¶330 ombudsarvode, jämte ränta enligt 6 § räntelagen (1975:635)
¶331 å hela beloppet från 1994-04-19 tills betalning sker.
¶332 3. Tingsrätten fastställer att ersättning enligt
¶333 rättshjälpslagen skall utgå till B.I. med
¶334 femtontusensexhundranittio (15 690) kr, varav 13 650 kr för
¶335 arbete, 1 640 kr för tidsspillan och 400 kr för utlägg. Av
¶336 det sammanlagda beloppet utgör 3 138 kr mervärdeskatt.